Jag är finlandssvensk. Båda min föräldrar är/var svenskspråkiga, hela min skolgång gick på svenska och procentuellt så är de finskaspråkiga en bråkdel av min vänskapskrets. Min finska var rutten hela vägen genom grundskolan och gymnasiet och jag lärde mig först någonslags vettig finska när jag börja jobba på en helt finskspråkig arbetsplats. Jag bor i en kommun som ligger under Svenska Folkpartiets (SFP) fascistiska styre och jag har t.o.m. jobbat för Folkhälsan. Jag vet inte om jag kan understryka mer hur starkt finlandssvensk min grund är.

Jag hör till den grupp av människor, ibland kallade teknologibögar, som försvarar modern teknologi och den nytta som de bringar oss. Facebook och allt annat som hör till internet, mobiltelefoner och bandande digiboxar är allt sådant som jag ser på som goda ting, men inget här på jorden är positivt om man missköter det och använder det på fel sätt och till fel ändamål.

Själv känner jag kanske inte så många människor. Min vänskapskrets är rätt så liten, men det har alltid varit ett medvetet beslut. Jag lägger hellre en massa tid på de allra närmaste – de vänner som jag älskar. Hellre så än att skapa en hel massa kontakter, men mista allt det som kommer med den närmaste av vänskap.

Allt som lärs ut som fakta, dvs. korrekt information, stämmer överens med verkligheten, eller hur? “Big Bang” som ännu för inte så länge sedan räknades endast som en väldigt sannolik teori lärs idag att ut som om det vore skrivet i Bibeln. Trots att jag anser det vara väldigt trovärdigt, speciellt jämfört med skapelseberättelserna, så undrar jag om det är bra att det ristas i sten. Varför tycks konceptet av en “trovärdig teori” vara så svårt omfamnad att det finns ett tvång att kalla det fakta? Politiskt verktyg, månntro?

Det finns egentligen få orsaker varför jag, personligen, borde tycka om Kings of Leon. De knuffar och fäller några av de bärande pelarna som jag anser höra till bra musik. Deras lyrik är för det mesta skrattretande dålig, ingetsägande och emellanåt till och med smaklös. Och sen har vi faktumet att solisten Caleb Followill är helt oförståelig om man inte sitter med låttexten framför sig. Hans uttal är nåt av det vidrigaste jag hört och den vanligaste frågan jag får då jag spelar upp deras musik för nån är; ”Vad sjunger han egentligen?”.

Visst är det härligt med ny teknik och att vi snart lever i ett samhälle som Oppfinnar-Jocke skulle vara avundsjuk över. Modern teknologi och avancerad datateknik i all ära, men ett gammalt domedags-scenario börjar sakta vakna till liv efter århundraden av djup sömn. Vad händer med det praktiska tänkandet och kunnandet då folket inte ens behöver kunna tänka efter mera, utan det finns någon mirakulös makaper som sköter om den biten?

Att tänka på andra och låta stora delar av sitt liv styras av sina medmänniskor är i dagens läge som att brottas med en sociopatisk björn med personlighetsklyvning. Vad har hänt med att bli behandlad så som man behandlar, göra knockout på en förvirrad nalle med en rak höger och alla andra de där meningsfulla sanningarna som kristna kyrkan påstår att de uppfunnit?
Jag ser mig själv som liberal, men det känns som om jag vore ultrakonservativ. Kan det vara att allt beror på vilken spektrum av politiska och etiska frågor man analyserar? Familjevärderingar. Att kämpa för de närmast sörjande tills sista droppen blod eller sista tåren livsviktig fukt lämnar kroppen. Att inte ge upp förrän man försökt fem, tio, hundra gånger. Sen vilken era har man börjat ”dumppa” sin hustru eller make?

Såna här frågor kan man inte besvara med en mening, inte med en utförlig analys av ämnet eller ens felfritt som en en hel tes, utan det blir liknelser och symbolik som har sina fallgropar, sina svarta hål där ingen pusselbit passar in. Såna här frågor skall inte heller nånsin besvaras i fullo. En person som aldrig modifierar sitt svar efter situationen, med erfarenhet och personlig krydda kallas för nåt speciellt. Fanatiker eller fundamentalist. Svaret på denna fråga kan inte heller ges med att lämna in någon annans ifyllda formulär. Svaret är individuellt. Svaret är inte en religion.

Rasism är ett uttryck som tapetserar väggarna på sociala forum med jämna mellanrum och visst finns det en god anledning till det. Det är alltid bra då intolerans diskuteras och förebyggs, men ämnet diskuteras allt för ofta med lösryckt terminologi där många debattörer talar om olika saker med samma namn eller vice versa. Dock skall man inte fördömma eller diskriminera nån från en annan kultur, men svaret på frågan om hur man skall bekämpa intolerans och diskriminering ligger inte i att försöka sudda ut gränserna eller undangömma faktumet att vi alla är olika, men så är även kulturerna, och skillnaderna är i regel mindre bland individer av samma kultur.

Musiken smalt in, lyriken började tilltala mig, rytmen marchade in i mitt blodomlopp, Crispian Mills röst glorifierade livets helighet och en massa annat. Skivan som helhet är otrolig och den presterar nåt som majoriteten av 2000-talets album inte gör; det är inte en samlingsskiva av diverse hitsånger utan det finns en röd tråd och det är nåt som tilltalar mig starkt.
Känsla. Det är vad albumet dryper av. Ett tjockt moln av emotionell sammanfattning. En bergochdal-bana av sentimentala berättelser. Och rytm. Äkta autentisk rytm. Ingen trummaskin med teknologiska frekvenser utan perfekt, harmonisk rytm.