Och så tänkte jag fortsätta i datorspelens värld och till och med på FPS:arnas heliga slätter. I förra inlägget skrev jag lite om Rainbow Six Vegas och hur mycket ett bra ”styrsystem” i ett spel kan göra skillnad. Nu tänkte jag skriva lite om två spel i en och samma serie; Brothers in Arms. Jag skulle vilja skriva om alla tre spel i trilogin, men eftersom jag aldrig spelat den tredje delen; Hell’s Highway, så låter jag bli. Första, Road to Hill 30, och andra, Earned in Blood, delen är spelmässigt sätt väldigt identiska.

Tom Clancy’s Rainbow Six-serien är erkännt en av de bästa taktiska FPS-spelserierna som finns. Tredje delen, Raven Shield, blev en stor succé och efterföljdes av Lockdown varefter Ubisoft höll en paus. Sen slog de till stort med femte seriedelen Vegas som dessutom fick en uppföljare, Vegas 2, för nåt år sedan.

En av idéerna jag hade när jag för lääänge sedan (läs: några veckor sedan) började med CivKom betraktar var att skriva hur det kändes och vad som försigår, vilket i längden leder till att man får ta tillbaka vissa skrivna meningar – men det var idéen och jag håller fast vid den. Skulle jag alltid sönderanalysera allt och låta tankarna samt känslorna växa och gro, så vore det sist och slutligen ganska poänglöst.

Fjärde dagen lider mot sitt slut, sakta men säkert. Tiden börjar dock gå aningen snabbare känns det som, kanske börjar man vänja sig vid rytmen eller sen är det nåt helt annat. Trots det så känns det lite jävligt att veta att det är tre veckor till av detta, men kanske tidens fart ökar exponentiellt och de tre följande veckorna bara susar förbi. Hoppeligen så, min arbetsmoral börjar tycka att den här lugna och stillsamma takten är allt för långsam och jag skulle bara vilja få börja arbeta som den arbetsmyra jag är.

Tredje dagen börjar lida mot sitt slut. Vänster fot krampar ännu lite, men nu har jag börjat ta ibuprofen för att dämpa smärtan, så jag vet inte riktigt om det blivit bättre eller om det bara är bedövat. Men det är en rätt så bra dag annars; igår skickade jag en ansökan per e-post åt Sjundeå Svenska Skola angående civiltjänstgöringsplats hos dem och idag ringde jag till deras kontaktperson. Jag fick ett väldigt varmt och vänligt bemötande över telefonvågorna och det ser ut att ljusna på arbetstjänst-punkten. Hoppeligen så får jag den slutliga bekräftelsen så snabbt som möjligt och då behöver jag inte fundera så mycket mera, utan göra det jag är bäst på; bara arbeta på så bra jag kan.

Fotkrampen har blivit aningen värre. Jag blir mer och mer säker på att det handlar om fuktiga strumpor och kallt golv – måste definitivt komma ihåg att ta med sockor till nästa vecka, och kanske ett par innesandaler också. Konstigt nog så är det endast vänster fot som krampar, men det har väl ingen skillnad – värker det så värker det. Isbucklorna över gården gör inte det heller smärtfriare och promendera, speciellt när man har tunnbottnade skor.

Andra dagens utbildning är över, middagen äten och kvällen med sin långsamt framskridande fridtid har påbörjats. Middagen var i alla fall en positiv överraskning efter gårdagens förjävliga vegansoppa (tyvärr inte en soppa gjord av veganer, utan för veganer); pyttipanna. Så efter att igår varit aningen utsvulten så är jag idag rätt så mätt och nöjd på den fronten.

Ännu på första dagen. Kemi meddelade klockan 19 att han är trött och skall sova. Inte kan man väl hindra nån som borde vara en vuxen karl från sitt öde. Allt känns ganska onödigt hittills. De som har nån de känner här verkar tar det som semester med kamrater, medan för mig så verkar det som om tiden stod stilla. Det är inte ett klagomål över att jag inte känner nån här, utan mer en reflektion över betydelsen av att vara här. Civiltjänstgöringen kunde vara nåt väldigt givande, nåt som har nån betydelse – inte bara för civiltjänstgöraren, utan även för hela samhället. Ändå har det blivit nånslags roskkorg för dem som inte kan eller vill utföra militärtjänstgöringen – det är nåt som de måste göra för att det måste göras, inte för att använda sig av en resurs.

För ungefär sex år sedan så vaknade jag en morgon på Dragsviks garnison i Ekenäs. Detta var inget underligt sammanträffande, utan jag hade rekryterats till Finlands militär så som alla fullvuxna karlar i detta avlånga land. Det tog dock inte många dagar (about 10 för att vara exakt) förrän jag hade fått nog och genom flera kurvor och piruetter så har jag nu hamnat här; civiltjänstgöring. Det var inte så här som det skulle gå, detta var inte planerat, men här är jag nu. Under dessa CivKom:s betraktelser så kommer jag att gå genom alla de orsaker varför jag hamnat här, mina åsikter om både militären och civiltjänstgöringen, samt annat som där till hörer.

Utöver att Claustrophobia har ett fantasytema vilket brukar fungera bra med Linda så var det dessutom ett två-spelars spel, vilket är ganska ovanligt då det gäller ”dungeoncrawlers”. Ofta känns det lite onödigt att ta tiden att plocka fram Descent: Journeys in the Dark då jag och Linda vill spela tillsammans, så detta kunde vara det spelet som vi skulle spela istället. Dessutom så kommer spelet med färdigt målade, väldigt stiliga, miniatyrer och med tanke på hur mycket Linda har att måla med Descent-miniatyrerna så anade jag att det skulle vara välkommet.