Brothers in Arms: Road to Hill 30 & Earned in Blood

Och så tänkte jag fortsätta i datorspelens värld och till och med på FPS:arnas heliga slätter. I förra inlägget skrev jag lite om Rainbow Six Vegas och hur mycket ett bra ”styrsystem” i ett spel kan göra skillnad. Nu tänkte jag skriva lite om två spel i en och samma serie; Brothers in Arms. Jag skulle vilja skriva om alla tre spel i trilogin, men eftersom jag aldrig spelat den tredje delen; Hell’s Highway, så låter jag bli. Första, Road to Hill 30, och andra, Earned in Blood, delen är spelmässigt sätt väldigt identiska så därför kommer jag att blanda ihop dessa två till en och samma och sen skriva lite i slutet av inlägget om skillnaderna mellan dessa två.

Brothers in Arms: Road to Hill 30 är det spelet av dessa två som jag är mer bekant med, då jag faktiskt spelat genom det, medan jag inte klarat av att gräva mig genom Earned in Blood. Det som framställer BiA-serien för mig är att det är det enda FPS-spelet som jag nånsin tyckt om att spela ensam för mig själv. Som tidigare nämnt så är jag egentligen endast en vän av FPS-spel då man spelar dem som co-operative, dvs. samarbetsspel. Utöver det så lönar det sig att påpeka att detta alltså egentligen handlar om en TFPS-spel, alltså en subkategori till dessa First Person Shooters; Tactical First Person Shooters. Den som tror att man kan spela BiA-spelen med attityden att man springer längs med vägarna med ett gevär i handen och överlever kommer inte ens att klara spelets två första minuter.

Brothers in Arms utspelar sig under och efter landstigningen i Normandie – alltså andra världskrigets senare hälft. Man spelar en ”squad leader” som under spelets gång har allt från en till tio soldater under sitt befäl. Grundidén är att det är alldeles för riskabelt och onödigt att stå och skjuta på fienden tills någondera faller ihop, istället går man enligt taktiken pin down – flank – kill, dvs. man sätter sina mannar att (från skydd) skjuta mot fienden så att de hamnar sitta i skydd nånstans och kan inte skjuta tillbaka, medan man själv flankar dem och tar koll på dem. Denna mekanik ger även ett litet pusseltillägg i spelet. Varje gång man stöter på motstånd så kan man pausa spelet och gå till SAM (situation awareness mode) där man kan få en översikt av situationen och räkna ut var det är bäst att positionera sina mannar och hur man säkrast och bäst kan flanka fienden.

Systemet hur man styr och kommenderar sina mannar är simpelt och fungerar väldigt bra, men det tar en stund före man kommer in i systemet. Det mesta fungerar helt enkelt bara med höger musknapp, men just detta kan orsaka problem i början då just höger musknapp oftast används till sikte i FPS-spel, vilket kan leda till att man skickar sin mannar rakt in i ett MG-näst när man egentligen bara vill ta upp sikte för att avfyra några skott. Nåja, sånt lär man sig då man klåpar bort sig tillräckligt många gånger.
Och det här med sikte, ja, det finns inget abstrakt sikte så där som i många spel. Gearbox har försökt ge en autentisk andra världskrigs-upplevelse och flankande är inte det enda som finns i spelet för att göra detta. Om man skjuter ”from the hip” (utan att sikta) så skall man ha femton gudars välsignelse om man träffar det man vill. Man måste alltid dra fram sikte på geväret och sen helst ännu ställa sig på knä (för att undvika onödigt svajande av geväret) för att träffa det man vill. Detta är nåt som jag tycker att är väldigt skönt och som faktiskt får det att kännas som ”den äkta varan”.

Banorna är ganska linjära, men det märks inte under spelet. Det finns allt som oftast två-tre lite varierande vägar, vilka alla leder till samma ställe, men de ger i alla fall lite valmöjligheter. Dessutom så är banan oftast avskuren på ett väldigt smart sätt, så man upplever hemskt sällan att dessa tuffa amerikanska infanterister är hårda killar tills de skall klättra över en stock.
Ljudvärlden är helt otrolig – man hör bombardemang och skottlossning i bakgrunden, karlarna skriker och skotterna viner kring örona. Visuellet är spelet också väldigt lockande – allt för att få en i rätt stämning och för att hålla en där en längre tid.

Trots att jag inte varit med om andra världskriget själv (Vah? På riktigt?) så känns BiA-spelen väldigt realistiska. Inget skjutande utan att sikta, inget rusa på och döda utan mer taktik och flankande, en otrolig ljudvärld som lyfter fram det visuella ännu mer och sen ett smart ordergivningssystem. Dessutom är det inte du mot den tyska armén, utan det handlar om små konfrontationer där det är du och dina tre mannar (oftast den mängden) mot en till tio tyska soldater.

Det som skiljer dessa två spel ifrån varann är att Earned in Blood:s single player-spel känns lite svårare och jag tappade faktiskt modet nånstans halvvägs genom när jag fastnade nånstans mot en en tysk befästning. Road to Hill 30:s berättelse fortsätter i Earned in Blood, men det är inte så farligt ifall man skippar den första delen, man hänger bra med på noterna ändå. Skulle det inte vara för en väsentlig detalj så skulle jag egentligen rekommendera Road to Hill 30 över Earned in Blood, men…

…den senare har co-operative mode, dvs. möjligheten till samarbete. Tyvärr så spelar inte spelarna genom berättelsen tillsammans, utan det är helt skilda ”banor”. Det är inte heller så att spelarna är i samma enhet (squad) utan varje spelare är squad leader och har tre mannar med sig i sin enhet. Samarbetsfaktorn finns dock väldigt starkt kvar. Man kan bra sätta en hel enhet att ”pin down” fienden medan en annan spelare, med hela sin enhet, flankar.

Det största problemet med Brothers in Arms-serien är dess styrka. Spelsystemet är lite mer avancerat än de flesta andra – inte hur du styr dig själv, utan hur du kommenderar dina mannar. När man får det att gå från ryggmärgen så är det hur spännande och roligt som helst, men det kan kännas lite frustrerande i början. Med det sagt så vill jag dock ännu påpeka att kommenderingssystemet inte är nåt speciellt svårt; det är bara en extra faktor att räkna med. Speltempot är dessutom så långsamt, och ens mannar är smarta nog att de tar skydd vid behov, att man bra kan lägga sig bakom nån mur och fundera genom knapparna med jämna mellanrum.

Detta är högst antagligen det bästa andra världskrigs-FPS:en jag nånsin spelat… båda två!