Rainbow Six Vegas och Världen av Samarbete

Jag skrev lite tidigare om mjukvaran Steam och hur den har revolutionerat datorspelsbranchen. För att fortsätta i den linjen tänkte jag skriva lite om några av de spel som jag spelar – oftast via kontakt till Steam. En liten sidnot dock först angående denna mirakulösa mjukvara då företaget bakom det, Valve, håller på att göra nåt som borde få datorvärlden att hålla andan en stund. De har nämligen meddelat att de kommer att börja sälja spel för Mac, och samtidigt överföra alla sina egna spel så att de kan spelas på Mac. Apples datorer har ju länge haft det problemet att spelutbudet till dem är otroligt snävt, men nu så tar alltså Valve ett stort steg för hjälpa den situationen.

Det bör också nämnas, som en sidnot, att det nu finns en ny avdelning som bekämpar virtuell ondska här i världen, och den är situerad i västra Nyland; LUC (The Länsi Uusimaa Chapter). Denna sidnot bör nämnas då det kan hända att jag nämner denna otroligt ”coola” samling av övertuffa machon då och då i sammanhang med datorspel.

Egentligen så finns det få datorspel som jag faktiskt tycker om och detta har varit orsaken till att jag i många, många år hölls borta från den hobbyn. Jag har nämligen aldrig tyckt hemskt mycket om att spela ensam och ännu till på det så har jag inte nånsin tyckt om att spela mot andra… med några undantag då förstås. Under mina tidigare år så spelade jag nästan endast EA Sports NHL-serie och då var det mestadels tillsammans (alltså på samma lag) med nån vän. Men sen fann jag och min bror Mosse ett heligt paradis… we struck gold, som det heter på engelska. Vi hittade en handfull FPS-spel (First Person Shooter) som man kunde spela tillsammans mot spelet. Vi hade funnit världen av ”co-operative first person shooters”.

Så hoppar vi några år framåt i tiden och skippar en hel del otroligt bra spel som vi skall ta upp i senare inlägg och kommer till några veckor tillbaka då min äldsta broder Mats meddelade att han hade sålt sin själ (som tidigare ägdes av Apple) och köpt en PC åt sin som andra dator. Då var det ju klart att brödrakärleken tog över och vi lurade honom in i samma träsk… på en sekund… med ett spel; Tom Clancy’s Rainbow Six Vegas.

Tom Clancy’s Rainbow Six-serien är erkännt en av de bästa taktiska FPS-spelserierna som finns. Tredje delen, Raven Shield, blev en stor succé och efterföljdes av Lockdown varefter Ubisoft höll en paus. Sen slog de till stort med femte seriedelen Vegas som dessutom fick en uppföljare, Vegas 2, för nåt år sedan.

Nu är det ju alltså inte frågan om en klassisk FPS där man springer fortare än Bolt, skjuter snabbare än Rambo och slänger ur sig machoramsor som Schwarznegger, utan det handlar om ordentligt samarbete där man tar det långsamt och försiktigt, skyddar varandra och rycker fram stegvis genom Las Vegas kasinon som är ockuperade av Mexikanska terrorister.

Utöver bra grafik, en otrolig ljudvärld, suverän AI hos fienden och bra banor så finns det en sak som lyfter Rainbow Six Vegas över de andra taktiska FPS:arna som jag spelat; spelsystemet, dvs. vad du kan göra med din specialtränade elitsoldat. Du kan på ett lätt sätt ta skydd bakom de flesta (större) föremålen samt klämma dig fast vid väggar m.m. Detta betyder att när man går längs med en korridor som svänger åt ena hållet så kan man klämma sig fast vid väggen och sedan titta fram snabbt, istället för det vanliga att du måste gå fram och lämna dig själv utan skydd. Sen kan man t.ex. kasta granater medan man är i skydd, utan att (igen) behöva titta fram och riskera ett skott i pannan.

Det som dock är det viktigaste i vilket spel som helst och som inte kan definieras eller förklaras är känslan, och det är nåt som Rainbow Six Vegas definitivt klarar av att ta fram. När det riktigt krisar till sig och du har din elitsoldat bakom en en-armad bandit mitt på kasinogolvet, då femton terrorister rusar fram med maskingevär, då försvinner världen utanför spelet. Snabba beslut laget sins emellan görs och stridskamraterna riskerar sina virtuella liv för att rädda varandra samtidigt som fruktspelsmaskinerna sprängs i bitar och börjar spotta ut pengar. Nån stridskamrat ropar ut om en potentiell skarpskytte på tredje balkongen till vänster och en annan försöker få sikte på honom innan alla lämnar virtuella Vegas för att ta sin plats i den virtuella himlen för elitsoldater. Det är vad allt handlar om.

Bäst spelar man ju alltid co-op FPS-spel som LAN, dvs. att alla sitter i samma rum, med varsin dator och spelar, men när det gäller våran LUC så orsakar tidsbristen och skiftesarbetande det att LAN:nandet börjar närma sig utopi och vi får nöja oss med online spel på en privat server med audiokontakt via Skype. Online-systemet för Rainbow Six Vegas är otroligt bra det också, utöver att de senaste dagarna har Ubisoft haft värre problem med sina servrar, men det torde vara temporärt.

Så, ett slutvitsord för Rainbow Six Vegas? Jag tänker inte börja fundera över skolgångsvitsord, för det blir så problematiskt med jämförelser med andra spel etc. Men jag kan säga att detta hör till ett av de bästa taktiska FPS:arna jag spelat, som co-operative då alltså. Otroligt bra känsla och ett av de bästa spelsystemena gör att jag inte hittat nåt liknande som skulle vara bättre.