Uppenbakelser

En av idéerna jag hade när jag för lääänge sedan (läs: några veckor sedan) började med CivKom betraktar var att skriva hur det kändes och vad som försigår, vilket i längden leder till att man får ta tillbaka vissa skrivna meningar – men det var idéen och jag håller fast vid den. Skulle jag alltid sönderanalysera allt och låta tankarna samt känslorna växa och gro, så vore det sist och slutligen ganska poänglöst.

Nu har jag inte skrivit på en vecka och det finns en hel del orsaker till det – såna som jag inte tänker gå in på destu mera utan bara försöka summera vad som hänt sen sist. En av de saker som jag måste ”ta tillbaka”, vilket jag också anade då i skrivande stund, var att människorna här börjar få mer personlighet. Inte på så sätt att de inte skulle ha haft det tidigare, utan mera det att tiden har gett mig insikt i deras personer. Jag har träffat ett flertal väldigt trevliga kufar och allt färre har ett stort rött X i pannan, från mina ögon sett. Redan under förra veckan satt jag flertal gånger i kantinen på kaffe och talade om allt mellan himmel och gjort med ett flertal unga karlar.

Men allt detta positiva som har hänt under dessa 2+ veckor jag varit här kom kraschande ner som ett störtande stridsflygplan utan nödutväg. Efter att ha blivit försäkrad om att Sjundeå Svenska Skola skulle gladeligen ta mig som civiltjänstgörare i ett par veckor så har kommunen nu vänt kappan till och visar på en tom portmonnä. Så hela min grundposition som har baserat sig på att jag kan flyta genom dessa fyra veckor i Lappträsk och sedan smärtfritt få tillbakagå till arbetslivet förstördes, och dessutom med under två veckor på mig att hitta en ny plats… och vem fan vill ta en civare på två veckors förvarning?!

Jag har lidit av depression så länge jag kan minnas, men under de senaste fem åren har jag ganska bra lärt mig att hålla den i styr och att kontrollera den. Av den orsaken så kan jag inte minnas senast när jag skulle ha märkt symptom av denna sjukdom. Ett av de villkor som min mentala stabilitet är grundad på är struktur och ritualer. Nu så är allt detta borta och enda sedan i går kväll så har jag känt av väldigt starka symptom av depressionen. Jag sov, så gott som, inget förra natten och hela dagen har varit som ett tungt svart moln som sakta skrapar sig frammåt på en högfriktions motorväg. Har skickat iväg ansökan till ett flertal ställen och försöker få tag på dem så gott som hela tiden, men för varje timme som går då jag inte vet vad som finns efter nästa veckas slut, så blir det bara tyngre och tyngre. Och ännu värre är det då det kommer ett negativt svar från nåt ställe.

Får se vad de närmaste dagarna hämtar med sig…