Pannsoppa och ärtkaka – eller hur var det?

Fjärde dagen lider mot sitt slut, sakta men säkert. Tiden börjar dock gå aningen snabbare känns det som, kanske börjar man vänja sig vid rytmen eller sen är det nåt helt annat. Trots det så känns det lite jävligt att veta att det är tre veckor till av detta, men kanske tidens fart ökar exponentiellt och de tre följande veckorna bara susar förbi. Hoppeligen så, min arbetsmoral börjar tycka att den här lugna och stillsamma takten är allt för långsam och jag skulle bara vilja få börja arbeta som den arbetsmyra jag är.

Morgondagen verkar dock vara ”ett stenkast och resten går man” (som min styvfar brukar säga); på morgonkvisten (åtta är faktiskt tidig morgon här ute) så är det rumsgranskning vilket är efterföljt av en två timmars föreläsning om FPA och de byråkratiska finesserna som angår civiltjänstgörare. Ifall rumgranskningen inte går helt på tvären så får vi sen börja starta hemåt redan elva på förmiddagen, vilket torde betyda att jag är hemma under tidig eftermiddag.

Idag var det ärtsoppa och pannkaka till lunch. Inte för att jag tänker börja analysera och berätta ingående om våra menyer här i Lappträsk, men det är ju lite speciellt då torsdag alltid varit ärtsoppa och pannkaks-dagen i armén. Under den korta tid jag var instängd i Dragsvik så hann jag faktiskt en gång uppleva denna kulinariska legend, men mitt minne är kort och det är länge sedan så jag kan tyvärr inte göra en rättvis, eller på nåt sätt verklighetstrogen, jämförelse mellan beväringarnas och civiltjänstgörarnas ärtsoppa och pannkaka. I vilket fall som helst så var ärtsoppan delikat med rejäla mängder kött och pannkakan smalt i munnen. Perfekt!

Så har jag idag även upplevt min första riktigt trevliga hälsogranskning under hela min livstid. Jag var rädd att min morgon skulle bli förstörd då morgonkaffet serveras från åtta till kvart före nio då föreläsningarna börjar och min hälsogranskning var insatt just klockan åtta. De som varit med om att jag inte fått mitt morgonkaffe kan instämma med faktumet att jag blir ett monster (nej, inte ett sådant där litet, trevligt och färggrant monster som man kan kittla undet tassarna, utan ett skrämmande monster) om jag inte får mitt morgonkaffe.
Direkt när jag kom in på hälsostationen så skickade dock en sjuksköterska mig omedelbart till matsalen så att jag skulle få dricka mitt morgonkaffe och menade på att jag skall få dricka mitt kaffe i fred. Så jag fick komma tillbaka till hälsogranskningen när jag avnjutit mitt morgonkaffe i egen takt. Suveränt alltså! Vilket service!

Sjuksköterskan tyckte sen under granskningen att jag var så otroligt pigg och glad. Glad var jag säkerligen för att jag fick mitt morgonkaffe och av det vänliga bemötande på hälsostationen, och pigg då jag är van att sova 5-6 timmars nätter hemma och sedan arbeta dagarna långa, medan jag här sover 8-9 timmar per natt och vilar ut mig under dagarna också. Granskningen gick väl rätt så hyffsat också; lite högt blodtryck men det brukar jag ha på hälsogranskningar då man är lite läkarfob av sig. Tydligen är jag 179,9 lång och väger lite på 60 kilo. Min syn har tydligen blivit aningen sämre sen gymnasiet, men ingenting oroväckande (ännu) och så har jag piss i urinet. Läkargranskningen (nej, jag granskade inte läkaren, utan tvärtom) gick väldigt hastigt undan. Han tyckte jag andades bra och att hjärtat ännu var på rätt ställe och när jag inte hade nåt att tillägga så fick jag gå. Snabbt och proffsigt alltihopa alltså.

Första hjälp-kursen är väldigt givande – mycket mer givande än alla de tidigare jag varit på. Detta beror allra mest på en väldigt kompetent och duktig utbildare, men säkerligen så har gruppen sin lilla andel av orsaken också. Idag var det återupplivning och olika metoder att flytta på, bära och ställa medvetslösa eller skadade klienter. Väldigt givande och vi tränade olika tekniker som jag inte stött på förrut under tidigare kurser.

Under eftermiddagen så utmanade jag sedan ödet och gick ut på en 1½ timmes promenad in till Lappträsk kyrkby och tillbaka. Skönt att få lite frisk luft och motion, men i efterhand så borde jag kanske inte gjort det; min vänster fot började bara krampa mer. Nåh, man lever en ganska lång stund på kaffe, tobak och ibuprofen.

I vilket fall som helst; utbildarna här är väldigt bra och jag antar att de gör det absolut bästa av det de har att jobba med. Civiltjänstgörarna i den svenska gruppen blir faktiskt mer och mer sympatiska (i största del) hela tiden. Ännu vågar jag påstå att jag är i en så annan livssituation och har så annorlunda värderingar än majoriteten att socialt umgänge inte kan nå en djupare basis än ytligt chit-chat, vilket inte stör mig ett dyft, men det är i alla fall en positiv sak att jag inte irriteras av nån, utan kan fortsätta dala genom den här tiden så som jag gjort hittills.