Människoperspektiv och annat

Tredje dagen börjar lida mot sitt slut. Vänster fot krampar ännu lite, men nu har jag börjat ta ibuprofen för att dämpa smärtan, så jag vet inte riktigt om det blivit bättre eller om det bara är bedövat. Men det är en rätt så bra dag annars; igår skickade jag en ansökan per e-post åt Sjundeå Svenska Skola angående civiltjänstgöringsplats hos dem och idag ringde jag till deras kontaktperson. Jag fick ett väldigt varmt och vänligt bemötande över telefonvågorna och det ser ut att ljusna på arbetstjänst-punkten. Hoppeligen så får jag den slutliga bekräftelsen så snabbt som möjligt och då behöver jag inte fundera så mycket mera, utan göra det jag är bäst på; bara arbeta på så bra jag kan.

Idag har jag faktiskt haft mindre långtråkigt än de andra dagarna. Detta beror på att vi hade kvällundervisning och fritiden påbörjades först klockan 19:30. Eftersom vi får åka hem på fredagar redan klockan 11:00 (ifall rummen är ordentligt städade) så måste de eftermiddagstimmarna kompenseras på nåt sätt och därför har vi kvällsundervisning en gång i veckan. Helst skulle jag faktiskt ha kvällsundervisning varje kväll då detta skulle betyda att utbildningsperioden skulle vara kortare och man skulle ha mindre fritid på kvällarna. Så som jag tidigare nämnt så är det värsta med det här stället faktiskt den oändligt (ja, så känns det) stora mängden fritid vilket betyder att det snabbt blir långtråkigt och man inte riktigt vill motivera sig själv att göra nåt speciellt.

Eftersom jag inte riktigt vill (av personliga skäl) socialisera hemskt mycket här så har jag börjat sitta på kantinen med en kaffekopp framför mig och studera de olika människorna som finns här. Kaffet i kantinen är riktigt gott så man kan gärna sitta där en stund och njuta av det. Det första som har slagit mig rejält är nåt som en av våra utbildare även nämnde vid ett skede; militärens propagandamaskineri meddelar hela tiden att den största orsaken till så mycket civiltjänstgörare är att dagens ungdom är ”för fet”. Av de 150 pers. som är här för tillfället så har jag hittat TVÅ som man kan klassa som allt annat än normalvikt eller undervikt. Och dessa två är då inte heller ”överfeta” utan bara lite mer runda än resten.

Men man ser en hel del intressants, och kanske ibland lite oroväckande, figurer när man sitter i kantinen och njuter av sitt kaffe. En liten karl t.ex. som ser ut som om han vore hitdragen direkt från en finsk 70-tals film. Han verkar som en vandrande kropp utan själ. Han går av och an i kantinen och käkar chips hela tiden. Han går och går tills en vägg eller en person kommer emot och då vänder han om och går åt andra hållet tills samma sak inträffar igen. Han är en sådan där person som man kanske borde anmäla till nån myndighet, en sån känsla får man i alla fall. Han kanske verkar helt ofarlig, men nåt i hans sätt att vara tyder på att han är en vandrande bomb som kan gå av när som helst. I framtiden, om jag nämner honom, så skall jag kalla honom Hifki, av vissa onämnda orsaker.

Träffade idag en riktigt trevlig filur faktiskt, medan vi hade grupparbete (jo, det är väldigt mycket lågstadiekänsla över det hela) om civiltjänstlagen. Jag skall kalla honom Jonas för han påminner om nån annan jag känner. Jonas är ett namn som passar honom i mitt huvud i alla fall. Han är en närvårdare från östra halvan av landet. Får se om jag har nåt mer att göra med honom alls under min utbildningsperiod, men han verkar i alla fall som en väldigt trevlig kuf, i alla fall på basen av den halv timmen som vi stog och diskuterade hälsovård.

Sen har jag delat in den svenska gruppen i olika kategorier där säkerligen en liten majoritet hör till gruppen ”övriga” (dit jag säkerligen också hör), men det är helt roligt att se dessa stereotypiska folkgrupper i praktiken och att följa med hur de beter sig. Vi har ”Pampesiska Traktormaffian”, ”Hippina”, ”Gangsta-gänget”, ”Datanördarna” och sen ”De Samlade Väldigt Osäkra och Självförtroendelösa i Knuten Sittande Stackrarna” (eller SVOSKSS som man kan förkorta det – ”Svoskisarna” så där i talspråk). Jag måste medge att det är Pampesiska Traktormaffian som irriterar mig mest då det är de som sitter och snarvlar högljutt på föreläsningarna samt inte har lärt sig dessa traditionella uppföringsmetoderna.

Imorgon blir det en stor dag för mig; hälsogranskning på morgonkvisten, efterföljt av (hoppeligen) intressant fortsättning på första hjälp-kursen och sedan höjdpunkten; ärtsoppa och pannkaka till lunch! Det har inte så stor skillnad vad som händer efter det, för är ärtsoppan och pannkakan ens hälften så god som den var i armén så vandrar jag på moln resten av dagen. Skulle gärna gå på en promenad till Lappträsk kyrkby på kvällen men man får se ifall foten hänger med på den idéen. Övrigt så är jag endast orolig över att min hälsogranskning i morgon kommer att ta så länge att jag inte hinner dricka morgonkaffet före första hjälp-kursen, för i så fall kan hela förmiddagen vara förstörd.