Flygande fladerf*****

Andra dagens utbildning är över, middagen äten och kvällen med sin långsamt framskridande fridtid har påbörjats. Middagen var i alla fall en positiv överraskning efter gårdagens förjävliga vegansoppa (tyvärr inte en soppa gjord av veganer, utan för veganer); pyttipanna. Så efter att igår varit aningen utsvulten så är jag idag rätt så mätt och nöjd på den fronten.

Det är underligt hur alla min med-civaren här i Lappträsk tycks vara så stereotypiska som det bara går. Det är nästan otäckt. Ännu också så verkar det starkt som om jag vore den enda som i alla fall är förr under första halvan av åttiotalet, men jag tror dessutom att alla andra är i 19-20 års åldern. Gapet kanske bara är sex-sju år, men i denna ålder så märks det allt för väl. Varför människor inte kan lära sig att ta av sig mössan inomhus, speciellt under föreläsningar, är säkerligen inte ett nytt problem, men ändå nåt som alltid irriterar mig lika mycket. Annat som irriterar mig är att man inomhus inte får ha skor på, för att skona golvet, vilket i sig är en väldigt bra tanke, men när 100+ människor hämtar in snö i tamburerna så blir det iskalla slaskpölar efter dem som man sen måste kliva över för att komma åt sina skor när man vill ut. Detta betyder såklart frusna och våta fötter jämnt och ständigt. Min vänstra fot har krampat hela dagen, och jag kan inte tro att det beror på gårdagens promenad till kyrkbyn.

Jag är yrkesskadad; jag känner kalla kårar varje gång våra utbildare talar om ”vakt” när de egentligen menar ”väktare” (som tur klämmer de iaf inte in det där klassiska ”bevakare” nånstans, även om det på nåt sätt känns mera korrekt än ”vakt”) och varje gång nån talar om alarmcentral när de egentligen menar nödcentral – speciellt när våran första hjälp-lärare gör det. Och jo, vi har idag påbörjar första hjälp-utbildningen som omfattar EA1-kursen vilket betyder att jag kommer att få kortet (och utbildningen) förnyad. Finns det nåt av det vi hittills gått genom som känns vettigt och välplacerat så är det första hjälp-utbildningen. Dessutom verkar det som om vår lärare är rätt så hyffsad jämfört med de jag haft tidigare; det handlar mer om en praktiskt vinkling på första hjälpen, istället för att gå blindt enligt Röda Korsets oftast urdaterade protokoll.

Sedan fick vi idag veta att en stor familj fladermöss bor i ventilationssystemen här på Sjökulla gård (civiltjänstcentralen) i Lappträsk. Personalen uppmanade oss att inte öppna ventilationsgluggarna i rummen, för då finns det en risk att rummet på nolltid är fyllda av dessa. Min fråga är alltså då; vilket är bättre – att jag kommer hem till veckoslutet som Batman eller som en vampyr?

Mins rumskompis, Kemi, har ännu också en väldigt irriterande tendens att sitta på sängen, spela Zelda på sin GameBoy och berätta precis allt som händer. Ibland önskar jag att jag hade en liten, billig plastkonsol med mig med endast Pacman på, så att jag kunde referara för honom hur det går för den gula bollen som äter de små vita bollarna och undviker de där spökena, och de djupa strategierna som jag planerat enda sedan jag varit liten kläpp. Jag tror jag t.o.m. hellre skulle börja se på cricket i tv. Dock hade vi en lite längre diskussion vid middagen om diverse saker och det var helt skönt att få fysiskt tala med nån med jämna mellanrum. Trots att diskussionen mest snurrade omkring gymnasiet och militären, på en väldigt ytlig nivå.

Första natten då? Kemi sov från 19 till 8 på morgonen och jag fick väcka honom efter att jag druckit morgonkaffet så att han inte skulle försova sig från sin första föreläsning. Hur karln klarade av att sova tretton timmar i sträck, det fattar jag inte, men det hjälpte inte mot det att han ständigt skakar som en livrädd kanin. Skulle jag inte veta bättre så skulle jag vara säker på att han vore i ständigt behov av droger, men det är väl för mycket WoW och Teho som givit den effekten.
Väggarna här är tunna, fönstret läcker en del och sängarna är inte bara hårda, utan även maximalt 50cm breda. Det var redan ganska tyst vid halv elva tiden, så det var inget problem med det, det milda draget från fönstret var trevligt för mig som tycker om lite kyligare när jag skall sova, men den hårda sängen i kombination med tunn dyna och risken att jag faller av gjorde att jag inte sov världens bästa nattsömn. Däremot så tror jag att jag fick bättre sovet än vad jag förväntat mig – kanske den där omtalade promenaden till Lappträsk kyrkoby gav mig tillräckligt med syreförgiftning att jag sussade sött.

Det största problemet här borta är ännu; vad fan skall man göra med all fritid? Det må låta som rena lyxen då man får slappa mest hela tiden, men skulle faktiskt hellre sitta på föreläsningar lite mera. Situationen är säkert annan för dem som känner nån annan här som de bra kan socialisera med.