Rush n’ Crush

Introduktion

Det må vara fel att skriva en recension efter få spelomgångar, så man måste väl ta detta som de första intrycken av ett spel. Jag har spelat en omgång på två spelare och två gånger solo. Spelet heter alltså Rush n’ Crush och är designat av Charly Cazals, Frédéric Henry och Guillaume Blossier. Det är utgivet 2009 av Alderac Entertainment Group (AEG) och Rackham, kan spelas på 2-6 spelare och tar ungefär en timme att spela beroende på vilkendera speltypen man använder och hur många spelare som är med. Priset ligger kring 50€ vilket är lite i övre kanten ifall man räknar med komponenterna som kommer med, men det är överkomligt.

(Temat) Mad Max vs. Blade Runner

Spelet utspelar sig i en futuristisk, nersmutsad och allmänt korrumperad värld där det största nöjet människorna har är att titta på den mest populära formen av bilsport; Rush n’ Crush. Bilarna är ihopbyggda av skräp och fyllda med diverse godsaker för att köra fort och förstöra de andra bilarna. Bilsportens regler är simpla; den som är först i mål vinner, alla andra är antingen förlorare eller döda förlorare. Banan som är hemmet för denna högst aggressiva bilsport är inte heller nån välkonstruerad arena utan uppbyggt av förfallna och skräpiga rakor, chikaner, kurvor och annat skoj. Detta är ett rätt så tematiskt spel och det känns faktiskt som om man vore en chaufför i en trasig racingbil som är fullpackad med Gatling-maskingevär, minor och nitro. Om temat inte intresserar så kan spelet i sig stå på egna ben, men ifall temat är motbjudande eller man inte alls är intresserad av racing-spel så kan det löna sig att hoppa över detta spel.

(Innehållet) Kan ni säga oversized?

Rush n’ Crush kommer med två regelböcker; Arcade och Overdrive. Själv har jag inte än provat på Overdrive men jag har bläddrat genom regelboken och det är rätt så avancerat, medan Arcade mera är rakt på sak. Tio stycken dubbelsidiga banbitar gör att man kan bygga ihop en hel massa olika och väldigt varierande banor att köra på. Man kan välja allt från att ha en 4-10 bitars rund bana, eller sen valfritt lång bana med start och slut på olika ställen. Arcade är någolunda simpelt att spela – det är kanske aningen mer ingående än t.ex. Formula Dé, men de har lyckats öka känslan av kontroll utan att minska på känslan av fart. Lådan ger ett intryck av att vara fullproppad med godbitar och plast, men i själva verket så är över tre fjärdedelar luft. Utöver banbitarna så får man sex små plastbitar och lite markörer att användas till diverse ting. Det är bra kvalitet på komponenterna, men en lite mindre låda skulle ha varit välkommen. Detta är dock väldigt trivialt när det sist och slutligen är spelets kvalitet som gäller – inte mängden komponenter.

(En kort körlektion) Fort eller fortare?

Varje spelare får en bil och en kördator (ett bräde med all väsentlig information på om ens bil). Kördatorn innehåller hastighetsmätaren där man accelererar, saktar in och växlar. Utöver det så finns det fem mätaren för olika värden; styrning, broms, turbo, kaross och motortemperatur. De tre förstnämnda är bonuspoäng som man kan använda när det vanliga körande inte räcker till, men när de mätarna sjunker till noll så får man klara sig utan. Då karossvärdet faller till noll så exploderar bilen och samma händer då motortemperaturen blir för hög.

På sin tur så kan man göra en av följande; växla, höja farten och sänka farten. Man kan endast ändra hastigheten ett steg uppåt eller sänka neråt på en gång – vill man ändra hastigheten mer än så, så måste man använda broms eller turbo. Växlar man så hålls hastigheten samma, men man ökar eller sänker varven på motorn. Man kan t.ex. växla ner för att sen på följande tur sänka hastigheten eller vice versa. Hastigheten är konstant i motsatts till bl.a. Formula Dé där man kastar en tärning för att fastslå det. Efter att man justerat sin hastighet efter behov på kördatorn så kastar man sexsidiga tärningar för att kolla väghantering och motortemperatur. Antalet tärningar för bådadera hittas i kördatorn. I lägre hastigheter så använder man den väghanteringstärningen med högsta värdet för att bestämma hur många gånger man får byta fil under sin rörelse och i högre hastigheter tärningen med lägsta värdet. För varje 1:a eller 2:a man kastar på motortemperaturstärningarna så ökar motortemperaturen ett steg.

Allt handlar alltså mer om väghantering än hastighet. Ju högre hastighet man har destu större chans är det att man får byta fil färre gånger. Och varför skulle man vilja byta fil? Mest för att inte köra in i väggar och skrot på vägarna, men också för att krocka andra bilar in i väggarna, placera sig bakom en annan bil och fylla den med bly eller sen för att undvika minor som andra bilar lämnat efter sig. Kurvorna är i princip bara böjda raksträckor så man behöver inte tänka på hastigheten i kurvorna på samma sätt som i t.ex. Formula Dé. Detta är nåt som skulle ha varit trevligt om dom satt in nån mekanik för att göra kurvorna svårare, men skall jag vara helt ärlig så stör det inte mig alls – att köra slalom mellan bilar och väggar, stenras och minor är redan tillräckligt krävande.

(Rush n’ Crush) Do or Die?

Som sagt, har endast kört ett fåtal gånger med Arcade reglerna, och endast en gång mot en motståndare. Men att köra solo så visar nåt om spelet; hur bra fungerar själva körandet om man tar bort de yttre faktorerna som eldkastare och maskingevär? Svaret är: Väldigt bra. Det kan hända att nån anser det vara dumt att kurvorna inte har fartbegränsningar ifall man skall köra säkert genom dem, som till exempel redan nämnda Formula Dé där man måste stanna ett visst antal gånger i varje kurva, men sen igen så är det så gott som det enda i Formula Dé som lägger taktik i spelet. I Rush n’ Crush handlar det mera om hur hårt man vågar köra i risk om att inte kunna byta fil och hindra att köra in i diverse föremål på vägen. Senaste gången klarade jag av 2½ varv på den längsta möjliga banan innan bilen föll i bitar och då kan man räkna med att diverse andra bilar skulle ha tagit koll på en mycket tidigare ifall såna skulle ha funnits.

Det finns massor av taktik i spelet, redan i Arcade-reglerna som är den lätta varianten då Overdrive är mycket mera komplext och gjort för dem som vill ha ännu mera taktik i körandet, och sedan så dryper det av tema. När man susar i full fart genom vägbitar med stenras och försöker att inte träffa väggarna så reser sig nackhåren och blodtrycket stiger till taket. Visst ger det ännu mer till spelkänslan ifall man ännu lyckas smälla in några blykulor i aktern på bilen framför på vägen, eller ännu bättre; mosa den in i väggen. Kördatorn är helt genialisk; den är sist och slutligen väldigt simpel och logisk och tillsätter massor av djup till körande: Skall jag förbereda mig för att måsta sakta in rejält genom att växla ner med risken att motorn överhettar, eller skall jag ännu hålla hastigheten till en tur till? Skall jag i början växla upp i jämn takt så motorn hålls passligt sval eller skall jag smälla i turbon till fullt och få en god start med risken av att motorn sprängs i bitar?

Om temat eller spelidén låter intressant så rekommenderar jag definitivt Rush n’ Crush åt vem som helst, men det är som sagt ett väldigt tematiskt spel. Jag kommer i alla fall att ha mycket roliga stunder med detta spel i framtiden  – så länge som nån spelar med mig.