Utöver att Claustrophobia har ett fantasytema vilket brukar fungera bra med Linda så var det dessutom ett två-spelars spel, vilket är ganska ovanligt då det gäller ”dungeoncrawlers”. Ofta känns det lite onödigt att ta tiden att plocka fram Descent: Journeys in the Dark då jag och Linda vill spela tillsammans, så detta kunde vara det spelet som vi skulle spela istället. Dessutom så kommer spelet med färdigt målade, väldigt stiliga, miniatyrer och med tanke på hur mycket Linda har att måla med Descent-miniatyrerna så anade jag att det skulle vara välkommet.

Spelet heter alltså Rush n’ Crush och är designat av Charly Cazals, Frédéric Henry och Guillaume Blossier. Det är utgivet 2009 av Alderac Entertainment Group (AEG) och Rackham, kan spelas på 2-6 spelare och tar ungefär en timme att spela beroende på vilkendera speltypen man använder och hur många spelare som är med. Priset ligger kring 50€ vilket är lite i övre kanten ifall man räknar med komponenterna som kommer med, men det är överkomligt.

Jag får ofta frågan om vad jag arbetar med sådär egentligen och jag blir alltid lika paff för jag har så svårt att förklara det. Mest handlar det ju om det som jag arbetade med under hösten och ett simpelt; ”jag certifierar våran alarmcentral enligt ISO9001:2008- och CEA4036-standarderna” gjorde människor ännu mer konfysa. Ännu värre är det kanske nu efter årskiftet, men nu har man i alla fall det enkla ”jag är kvalitetsansvarig” att ge som ett svar. Så nu alltså till den där utlovade godnattsagan…

Vad som gäller mobiltelefoner så har jag sovit i de flesta sängar. Jag började med en Siemens, gick via Nokia till Sony Ericsson hoppade stundvis tillbaka till Siemens eller BenQ-Siemens som företaget hette innan dödsdomen. Så tog jag en snabb vänstersväng via Samsung innan jag krälade mig tillbaka till blåvita Nokia igen.

Jag skriver inte mycket om min arbetsvardag trots att det säkerligen skulle finnas en hel del som jag kunde skriva långa inlägg om. Detta beror inte bara på att en stor del av det är byråkratiskt och skulle tråka ut vilken boklös eremit till kråka som helst, men även för att jag arbetar för ett privat bevakningsföretag och man måste vara väldigt noga med vad man nämner, då mycket är hemlighetstämplat och resten sånt som kanske inte hör till var mans ”need to know”. Kanske jag någon gång sätter mig ner och berättar en godnattsaga om ISO9001:2008-kvalitetscertifikatets änglar och demoner, men kanske inte riktigt nu. Dock skall jag förtälja några små saker om mitt professionella liv.

Temperaturen stiger inte när man känner på Suomineitos panna – den är konstant hög. Hur dåligt självförtroende har inte finländare, vad som gäller nationalitet, om vi alla förväntas hurra av patriotiskt blodflöde då Tiger Woods barn har på sig en Lilla My-skjorta? Är det hit som vi har kommit?

De flesta av oss har spelat något rummyspel. Att samla på serier är en av de vanligaste mekanikerna i bräd- och kortspel och det finns allt från traditionella kortspel, tematiska kortspel till brädspel. Ticket To Ride är ett bra exempel på hur ett brädspel har använt sig av rummy som en mekanik. Så seriesamlandet är inget nytt och i många fall lite utslitet. Många gånger ryggar jag tillbaka när jag funderar på ett spel och det förklaras som ett rummyspel, men Mystery Rummy: Jack the Ripper, första installationen i en serie på fem spel, var ett spel som lät så tufft att jag bara måste få pröva det, temat har nämligen alltid intresserat mig. Det är ett kortspel för 2 – 4 spelare som är designat av Mike Fitzgerald och utgivet av U.S. Games System, Inc.