Runebound (2nd edition)

I Runebound agerar spelarna hjältar i det fiktiva landet Terrinoth. Fantasytemat är lätt igenkännbart då det handlar om väldigt klassiska rollspels element eller små förvrängningar där av. Idén är väldigt simpel; hjältarna äventyrar i landskapet och förintar onda varelser från riket för att få pengar, erfarenhet och andra trevliga saker. Med erfarenhet kan man uppgradera sin hjälte och göra denne starkare, medan man med pengar kan hela sin hjälte samt köpa bättre vapen, sköldar, magiska drycker, anställa andra karaktärer att slåss för en etc. Runebound är designat av Darrell Hardy och Martin Wallace. Officiellt är spelet för 1 – 6 spelare och tar runt fyra timmar att spela. Av personlig erfarenhet kan jag säga att det inte lönar sig att spela Runebound med mer än tre spelare då speltiden drar ut oändligt. Bäst är spelet på 2 -3 spelare och då är speltiden runt tre timmar.

Kartan över Terrinoth är indelad i hexer och varje hex representerar ett landskap av nåt slag. Det finns vägar, slätter, kullar, berg, floder, sumpmark, skogar och städer. Man kan jaga monster och andra elakheter ute på alla landskap som har en liten äventyrsmarkör, förrutom i städerna där hjältarna kan hela och handla. Med tiden kommer äventyrsmarkörerna att försvinna och endast fyllas på i små mängder och rätt så sällan, så trots att äventyren (som alltså är där man finner onda makter att bekämpa) finns i massor och tät i början av spelet kommer man senare att få resa längre och längre för att komma åt dem.

För att röra sig i Terrinoth så kastar man specialtärningar. Dessa tärningar är den mest unika delen av hela spelet och fungerar faktiskt hyfsat bra. De ger lite mer kött på benen än att bara kasta en sex-sidig tärning och se hur många steg man får gå. Specialtärningarna har två eller tre symboler per sida som är kopplade till de olika landskapstyperna – alla har varsin symbol förrutom städerna. För att få gå till en hex med en viss typs landskap så måste man betala en tärning som visar det landskapets symbol.

Det finns fem basvärden i spelet som allt är uppbyggt kring: liv, stamina, psyke/distansstrid, styrka/närstrid, magi/magisk strid. Orsaken till att de tre senare har två namn styck är att de heter olika beroende på i vilket sammanhang de används, men värdena är de samma. Liv-värdet är hur mycket stryk en hjälte tål förrän denne blir utslagen. Hjälten och dess allierade kan använda stamina för att göra olika extra saker som oftast har med specialkrafter att göra. Psyke/styrka/magi används för olika tester. När en hjälte genom går ett test kastar spelaren två tio-sidiga tärningar (som används till allt annat förrutom rörelse) och summerar ihop resultatet med sitt psykevärde. Resultatet skall vara lika med eller större än siffran som testet anger . Det finns test för såväl psyke som styrka och magi. Dessa tre krafters andra benämning används i strid.

Striderna är i grund och botten väldigt simpel – man går genom fem faser under den första stridsronden och efter det repeteras de fyra sista om och om igen tills någondera parten förlorar. Striderna fungerar ganska långt på samma sätt som ett test. De fem faserna är; Användning av ”före striden”-specialkrafter, hjälten får försöka fly striden, distansstrid, närstrid, magisk strid.

Det finns en liten ”krok” på striden. För varje rond så får hjälten endast anfalla i en fas och måste försvara i de två andra. Det lönar sig så klart att anfalla i antingen den fas som man är starkast i eller den fas man ger mest stryk i (dessa kan vara olika, men är oftast samma). Misslyckas man med ”testet” i vilken fas som helst (även den man själv anfaller i) så ger fienden stryk åt hjälten.

Vapen, sköldar, rustningar, magiska drycker, artifakter m.m. modifierar sedan de olika basvärdena åt olika håll och/eller ger specialstyrkor. Alla dessa extra ting finns det i tre olika kategorier; sånt som hela tiden är aktiva, såna som måste aktiveras och endast kan användas en gång per tur och sånt som man endast kan använda en gång.

Detta är hela spelet i ett nötskal. En god vän gjorde en jämförelse mellan Runebound och klassiska datorspelet Diablo, dvs. man går omkring och slaktar ondheter, skaffar guld och erfarenhet för att köpa bättre vapen och uppgradera sina värden och så repeterar man denna cirkel om och om igen.

Själv så anser jag att spelet är bäst då man spelar med en inofficiell tilläggsdel som gör att hjältarna samarbetar. Denna inofficiella tilläggsdel, den s.k. Doom Track, är urenkel att göra själv och förlaget Fantasy Flight Games har accepterat den som en del av Runebound serien. De har t.o.m. lagt den med i en av tilläggsdelarna; Midnight. Runebound hör till kategorin av spel som bättre är förklarade som en upplevelse än ett egentligt spel. Det är dessutom ett spel som litar mer på temat än mekanik och finesse. Runebound är alltså en ren ”slugfest” med ”hack’n'slash” som huvudidé. Det är hjärndött massakrerande av äckliga och ohyggliga monster.

Det finns massvis med expansioner till Runebound. Fyra större tilläggsdelar innehåller nya kartor och lite nya regler beroende på kartan och äventyret medan resten är små expansioner som för med sig mer kort; monster, vapen, artifakter osv.