Polarity

En vän till mig sade ”Polarity är inte ett spel. Polarity är.”. Polarity är väldigt svårförklarat, mest p.g.a. det element som styr spelet – nämligen magnetism. Jag kunde snabbt förklara att spelarna har varsin hög med magnetiska brickor, som ser ut som dem i Othello, som lutas mot varann så att de magiskt svävar i luften, men jag antar att det inte hjälper mycket. Jag skall försöka vara lite mer ingående, dock utan att upprepa hela regelboken. I grund och botten är detta dock ett spel som måste upplevas för att förstås. Det är designat av Douglas Seaton år 1986, är för 2 spelare men man kan bra spela i par och det tar ungefär en halv timme att spela.

Spelplanen är en tygduk med en stor cirkel. I mitten av cirkeln är mittpunkten märkt. Vardera spelare får 26 magneter som är runda brickor med vit färg på ena sidan och svart på andra. Mittenstenen (en magnetisk röd bricka med ett sträck på ena sidan och en punkt på andra) singlas för att bestämma vilkendera spelare som får välja färg. Mittenstenen läggs sedan på mittpunkten på spelplanen. Den spelare som spelar med vita brickor börjar och lägger ut fem basstenar (bricka liggande platt på spelplanen med egen färg uppåt) innanför cirkeln (spelområdet) på spelplanen. Spelaren med svarta brickor lägger därefter ut fem basstenar på spelplanen och sedan börjar vita spelaren spelet.

Okej. Det finns tre sorters pjäser (alla bestående av likadana brickor men beroende på deras position i spelet) i spelet; bassten, lutare, torn. Dessutom finns två andra termer som är grundläggande; en kyss och en gordon.

En lutare är en sten som lutar i luften mot en bassten, tack vare de magnetiska krafterna i stenarna. Egna lutare får endast luta mot egna basstenar. Detta är en av de grundläggande dragen i spelet och egentligen är att lägga ut en lutare det enda lagliga draget spelaren får utföra under sin tur. Problemet är att en bassten kan ha, praktiskt taget, två-tre lutare, efterssom de magnetiska krafterna hindrar fler från att bli lutade mot den, dvs. lutarna kommer att börja attrahera varann och sedan slå ihop sig med varann.

Tornen är de som värda poäng. Torn bildas av att flera stenar slagit ihop sig. När en spelare gör ett fel som leder till ett torn så avslutas den spelarens tur genast och motstående spelare får ta tornet, vända det till sin färg och lägga ner det på valfri plats på spelplanen. Tornet fungerar även som bassten så spelaren som har tornet får lägga lutare mot det. Ett torn som är högre än fyra stenar eller mer är väldigt svåra att lägga lutare mot, för den magnetiska kraften från tornet är så stark att det är nästan omöjligt att få nåt att stabilisera sig mot det. Ett torn är värd så många poäng som det är högt och torn kan byta ägare ifall den ägande spelaren gör ett fel som leder till att tornet attraherar en annan pjäs till sig eller vice versa.

En kyss hör till ”felen” i spelet. När stenar på spelbordet attraheras till varann, men de går inte ihop, utan blir liggande sida mot sida, så kallas det för en kyss. Spelaren som har begått felet (orsakat situationen som lett till en kyss) avslutar sin tur och motståndaren skall börja sin tur med att reda upp kyssen. Spelaren väljer en av de två pjäserna (torn kan, och är ofta, en del av kyssar) och lyfter den uppåt – då kommer den andra pjäsen att sluta sig till helheten och det blir ett torn – eller så förstoras ett tidigare torn. Sedan får spelaren lägga den på valfri plats på spelplanen.

Det finns dock ett litet men när det handlar om kyssar. Det finns alltid chansen att ena parten i kyssen är en bassten som har lutare. När denna kyss avlöses så kommer de lutarna att falla och bli basstenar vilket även är ett fel. Då måste spelaren som avlöst kyssen genast avsluta sin tur och ge tornet till den första spelaren som lägger det med sin färg uppåt på valfri plats på spelplanen. Detta betyder alltså att en spelare kan på flit orsaka en kyss som tvingar den andra spelaren att göra ett fel. Komplicerat redan?

En gordon är en mytomspunnen grej. En lutare behöver nämligen inte endast luta mot en bassten eller ett torn, utan får också luta mot en annan lutare av samma färg. Detta drag är väldigt svårt att utföra och väldigt riskfyllt. Det finns bilder på nio stenars gordons – en bassten och åtta lutare i rad. Själv tror jag att jag aldrig kommer att lyckas med mer än två stenars gordons, för mina händer skakar lite väl mycket för att det skall bli nåt.

Så spelet går ut på att, på sin tur, lägga ut en sten på spelplanen. De man lägger ut måste läggas ut som en lutare för att det skall vara ett lagligt drag. Men människor har skakiga händer och magnetiska fält är väldigt luriska, så fel kommer att hända. Om spelaren tappar den bricka denne håller på lägga ut så att det blir en bassten utan att nåt annat ändrar läge (t.ex. en lutare blir en bassten) så får denne plocka upp den och fortsätta sitt drag. En spelares drag slutar endast när något av de två följande händer; spelaren placerar en lyckad lutare eller nåt på planet ändrar läge. Väldigt ofta så gör spelarna taktiska fel, dvs. fel på flit.

Här är några av de vanligaste felen:

• En lutare faller och blir en bassten. Vid detta tillfälle så tar spelaren vars tur det är tillbaka den sten denne håller på att lägga ut och lägger den tillbaka till sitt lager. Den fallna lutaren förblir som ny bassten. Detta är en av de vanligaste taktiska felen, eftersom de fem grundbasstenarna tar slut ganska snabbt och då behöver spelarna mer basstenar.
• En sten/flera stenar slår fast i den sten som spelaren håller på att lägga ut. Ifall spelaren i detta tillfället tappar alltihopa så att det nyformade tornet står på spelplanen så blir det ett torn för den andra spelaren. Ifall han håller i den sten han håller på lägga ut, men det har nu blivit ett torn i dennes hand, så tar han samtliga stenar och lägger tillbaka dem till sitt lager.
• Om vilken sten som helst på spelplanet, vid något tillfälle, attraheras till mittstenen, så förlorar den spelare vars tur det är omedelbart.

Så här håller spelarna på; lägger ut en sten i taget, gör taktiska fel och emellanåt sker även misstag. Ända tills något slår fast i mittstenen, vilket är rätt så ovanligt, eller någondera spelaren lägger ut sin sista sten. Då slutar spelet och spelarna räknar sina poäng i torn och subtraherar bort de stenar som är kvar i lagret (hos den spelaren som har några). Den spelaren med mer poäng vinner.

Där var den grundläggande regelgenomgången och förklaringen av spelet. Det blev visst längre än vad jag själv förväntat mig. Det kan verka som mycket, men när man spelar spelet så är det mesta väldigt naturligt och man behöver inte tänka så fasligt på reglerna i spelet. Vissa anser att spelet är endast fingerfärdighet, men jag är av totalt motsatt åsikt. Trots att det handlar om mycket fingerfärdighet så finns det ett väldigt taktiskt djup i detta spel. Det känns lite som biljard, mest kanske Snooker,då det handlar om placering av sina stenar, att låsa ut sin motståndare och att göra sina taktiska fel på rätt plats. En av mina absoluta favoriter genom tiderna.