Skrivet: fredag oktober 9, 2009 11:55
”Välkommen, välkommen. Ach, Ni kommer från galleriet i Paris? Stig på. Idag skulle Vi här i Bilbaos ärorika galleri ha ett kap som vi reserverat just för Er. En tvättäkta Karl Gitter från 1982 – alla trodde den var försvunnen förevigt men så hittades den i Gitters ex-frus förra hems källare, och nu säljer vi den här – bara i dag.
Idag säljer vi den, special åt endast Er, för endast 14.000£! Det är ju nästan som om jag skulle ge den åt Er. Ge den ett fint hem i Ert galleri, eller så kan ni sälja den i slutet av sessongen, för den har då ett potentiellt marknadsvärde på 35.000£! Tänk hur mycket Ni kan tjäna på den! Tänk på det en stund. Har Ni tänkt på det nu?”
Så här kan det låta när man spelar Reiner Knizias auktionsspel Modern Art. Ett spel där spelarna är representanter för var sitt galleri och handlar samt säljer tavlor till varann i hopp om stora vinster. Nej, inte bara stora vinster – de största vinsterna. Spelet går i fyra sessonger under vilka tavlor av fem olika konstnärer säljs i tur och ordning. Försäljningen av tavlor är det första stället att tjäna pengar – man säljer tavlorna i sina gallerier åt de andra spelarna som, hoppeligen, betalar stora summor pengar för dem.
Men efter varje sessong så säljs de inköpta tavlorna till sitt marknadsvärde och det är här man antingen kan hala in de stora förtjänsterna, eller sedan gå helt bankrupt. En sessong tar slut när den femte tavlan av någon konstnär läggs ut till auktion. Då ser man vilken konstnärs tavlor som sålts mest – de blir värda 30.000£ styck. De som sålts näst mest blir värda 20.000£ styck och de som sålts tredje mest blir värda 10.000£ styck. Detta betyder alltså att två konstnärers tavlor blir värdelösa och måste slängas bort efter varje sessong. Dessutom så blir tavlorna mer och mer värdefulla för varje sessong som går, för ifall (i senare sessonger) en konstnärs tavlor blir värda nåt (kommer bland de tre bästa) så räknas också tidigare sessongens marknadsvärde till det aktuella marknadsvärde. Detta betyder att i teorin så kan en tavla efter fjärde sessongen vara värd 120.000£ (30+30+30+30) ifall den konstnärens tavlor har blivit mest sålda i slutet av varje sessong (detta torde dock vara praktiskt omöjligt).
Tavlorna i sig är ”konstverk” gjorda enbart för spelet. Konstnärerna är påhittade; varken Lite Metal, Yoko, Christin P., Karl Gitter eller Krypto finns på riktigt och de flesta tavlor ser, så som det skall vara i modern konst, riktigt förjävliga ut. Finländska Lautapelit.fi har dock nåt år sedan gjort en egen utgåva där konstnärerna är riktiga finländska konstnärer och konstverken är deras egna.
I början av varje sessong får varje galleri (spelare) en handfull tavlor (kort) som sedan skall auktioneras ut under sessongens lopp. Dessa tavlor kan inte säljas direkt från handen i slutet av sessongen, utan måste via marknaden före de har ett egentligt värde i spelet. På korten finns då en bild av tavlan, namnet på konstnären samt en symbol för vilken sorts auktion tavlan kräver.
Det finns fem olika sorters auktioner som alla fungerar på olika sätt, allt från den klassiska öppna auktionen där spelarna ropar ut sina bud och stegrar priset hela tiden till auktionen med det fast slagna priset som auktionären väljer.
Så här håller man på tills fyra sessonger är genomkörda. Efter det räknar alla gallerier ihop sina pengar (vilka förresten är gömda från de andra gallerierna under spelets gång) och det galleriet som har mest pengar vinner.
Modern Art är lätt att lära sig. För 3 – 5 auktionärer och spellängden ligger runt en timme. Detta hör till mina stora favoriter och är dessutom en av de första moderna brädspelen jag spelade och blev storförälskad i. Det finns dock ett problem med spelet. Problemet är samma sak som gör att jag tycker om att spela det – allt beror på vem man spelar med. Är ens en av medspelarna inte med i spelet, eller spelar det som om det vore en schackturnering så blir det snabbt väldigt tråkigt. Men ifall alla har inlevelse och faktiskt rollspelar genom det så finns det få spel som är lika roliga. Det skall vara onödiga, lustiga, djupa analyser om de fula tavlorna. Snabbt kracklande auktionärer som skriker ut ”ett, två, tre, såld till mannen med håret” osv.
Av: Jens Stenström 
« Föregående: Om teknologisk evolution » Nästa: Polarity
Oh yeah! Även detta hör till gruppen spel som absolut borde prövas! Jag läste en recension av den på BGG och blev genast hooked! Tack för texten.
Det är bara som vi drar det till bordet på ”October Creeps”. Ett av de absolut bästa auktionsspelen på marknaden där typ endast Reiner Knizias ”Ra” kommer i närheten. Hör till storfavoriterna bland Eftersvettarna (av de som spelat det) så det brukar inte vara något problem alls att spela det.
Är själv lite ”put down” av Lautapelit.fi:s nya version med riktig konst, men däremot så vet jag att många har sagt att de anser det vara snyggare. Smaken är som baken – min är säkerligen bäst
Som tur har jag dock den lite äldre Mayfair Games-versionen som torde vara den största och mest kända upplagan.
Strålande! Jag röstar för att vi drar det till bordet!
Jag har uppfattat att det är svårt att hitta någon annan version än den finska (aka Lautapelits) här i Finland, åtminstone har jag inte sätt andra versioner på det.
Consider it on the table
Om det finns andra spel som du funnit intresse för då du surffat omkring på BoardGameGeek (”Plush” är jag på BGG förresten) så kan du alltid kolla ifall vi har spelet. Vår minibrädspelssamling finns uppräknad här på sidan. Tryck bara på Brädspelssamling upp i högra övre hörnet. De spel som finns under Spelade spel är sånt som vi spelat men inte äger – det finns stor chans att de spelen tillhör nån annan Eftersvett-medlem.
Jag vill minnas att gamla klassiska Mayfair Games-upplagan tog slut en stund före Lautapelit.fi tryckte upp sin, så den är svår att få tag på, jo. Om man inte tar den från Tyskland – där tror jag nån av våra ”stambutiker” har den i lagret ännu. Spelet är ju dock i sig identiska, det torde endast vara utseendet på komponenterna som ändrats, så ifall man nu inte anser att Lautapelit.fi:s version är ospelbart skitful så är det ju inte så farligt. Tyckte bara själv att det var roligare när konstverken inte var äkta, utan löjligt överdrivna, nästan satiriska målningar i modern konst-stil.
EDIT: Märkte förresten just att Lautapelit.fi nog har Mayfair Games-upplaga ännu i lager (för samma pris som deras egna) så ifall man vill ha spelet och hellre Mayfair Games version så är det fullt möjligt ännu.