Rasism är ett uttryck som tapetserar väggarna på sociala forum med jämna mellanrum och visst finns det en god anledning till det. Det är alltid bra då intolerans diskuteras och förebyggs, men ämnet diskuteras allt för ofta med lösryckt terminologi där många debattörer talar om olika saker med samma namn eller vice versa. Dock skall man inte fördömma eller diskriminera nån från en annan kultur, men svaret på frågan om hur man skall bekämpa intolerans och diskriminering ligger inte i att försöka sudda ut gränserna eller undangömma faktumet att vi alla är olika, men så är även kulturerna, och skillnaderna är i regel mindre bland individer av samma kultur.

Die Sieben Siegel (7 Signum i Finland) är ett stick-kortspel, designat av Stefan Dorra och är för 3-5 spelare. Det som gör Die Sieben Siegel lite mer speciellt än alla andra stick-kortspel där man förutser sticken är att man inte förutser mängden stick utan faktiskt vilka stick man kommer att ta. De svarta draksigillen gör spelet intressant och tar in sabotören i spel.

Musiken smalt in, lyriken började tilltala mig, rytmen marchade in i mitt blodomlopp, Crispian Mills röst glorifierade livets helighet och en massa annat. Skivan som helhet är otrolig och den presterar nåt som majoriteten av 2000-talets album inte gör; det är inte en samlingsskiva av diverse hitsånger utan det finns en röd tråd och det är nåt som tilltalar mig starkt.
Känsla. Det är vad albumet dryper av. Ett tjockt moln av emotionell sammanfattning. En bergochdal-bana av sentimentala berättelser. Och rytm. Äkta autentisk rytm. Ingen trummaskin med teknologiska frekvenser utan perfekt, harmonisk rytm.